Vännen min

Ett lugn i min själ och jag ser dig liksom utifrån. Din rädsla är inte min, din oro är din att bära. Jag kan bara leva mitt liv bredvid ditt och ibland lägga min hud mot din, mer kan ingen av oss göra. Min rädsla att inte duga jämte dig är borta, jag har sett dina demoner skugga din blick. En dag hoppas jag kunna se dig och känna empati, just nu känner jag bara frihet.

Jag=galen?

Jag sitter där och pratar, pratar, pratar. Hör mig själv säga samma sak som jag sagt förut så många gånger; Att det känns så tungt att min tillvaro inte förändras, att det inte blir bättre. Att jag är trött; nej utled; nej förtvivlad på det.

Men är jag verkligen det? När jag fortsätter med beteenden trots att jag säger att jag inte vill ha med dem att göra. När jag fortsätter göra samma misstag, slinta på samma ställe, gång efter annan. Det sägs någonstans att det första tecken på galenskap är att upprepa samma sak om och om igen men förvänta sig nya resultat. Vad säger det om mig?