Vännen min

Ett lugn i min själ och jag ser dig liksom utifrån. Din rädsla är inte min, din oro är din att bära. Jag kan bara leva mitt liv bredvid ditt och ibland lägga min hud mot din, mer kan ingen av oss göra. Min rädsla att inte duga jämte dig är borta, jag har sett dina demoner skugga din blick. En dag hoppas jag kunna se dig och känna empati, just nu känner jag bara frihet.

Jag=galen?

Jag sitter där och pratar, pratar, pratar. Hör mig själv säga samma sak som jag sagt förut så många gånger; Att det känns så tungt att min tillvaro inte förändras, att det inte blir bättre. Att jag är trött; nej utled; nej förtvivlad på det.

Men är jag verkligen det? När jag fortsätter med beteenden trots att jag säger att jag inte vill ha med dem att göra. När jag fortsätter göra samma misstag, slinta på samma ställe, gång efter annan. Det sägs någonstans att det första tecken på galenskap är att upprepa samma sak om och om igen men förvänta sig nya resultat. Vad säger det om mig?

Ett illaluktande rädslehål som växer, jag vill inte låtsas om

Ett bråddjupt skräckhål växer i min mage. Jag ser det i utkanten av ögonvrån men är livrädd för gå fram och titta på det på riktigt. Det pulserar ut svart illaluktande rädsla i mig. När det blir för läskigt tar jag fram stora lövblåsen och blåser bort allt svart. Låtsas att det är bra för en stund. Allt för snart sticker dock den fräna doften i näsan igen. Jag vänder bort huvudet, vill inte låtsas om, ignorerar. Men ser det ändå i ögonvrån. Rädlsan viskar; Håller det på att ta slut mellan oss?

Byt ut ordet nätverka mot relationsskapande

Att nätverka kanske inte ska behöva vara så svårt ändå. Om fokus ligger på att skapa äkta och nära relationer med människor jag tycker om känns det helt plötsligt bättre. Ett sprudlande möte med vän idag gav energi till nya möten. Tack för det!

Inte längre starka tillsammans?

En nära vän har börjat dra energi istället för att ge. Det bara snurrar i huvudet när jag tänker på det. Jag förstår inte vad som händer eller när det började. Framför allt fyller det mig med förtvivlan för jag vet inte om det finns något slut. Vi som varit så starka tillsammans. Från första stund när vi lärde känna varandra har vi varit otroligt tajta. Nu känns det mest som att hon klankar ner på mig när vi ses; jag duger inte som jag är och är inte tillräcklig som person. Det gör ont i hjärtat.

Att nätverka - en kittlande sysselsättning

Att nätverka effektivt, det är få personer förunnat att kunna på instinkt. Ofta kräver det träning, mycket träning. Personliga relationer som vi alla vet kräver dessutom ett utbyte av något. Jag har ännu inte så mycket att byta med i nätverkssammanhang. Samtidigt lär jag mig så mycket och får så mycket inspiration när jag träffar riktigt duktiga och kompetenta människor. Kanske räcker det för nu att nätverka på den nivån. Jag måste inte ha allt nu, även om det är lockande... 

Det viktigaste vi kan säga varandra

Lugn i själen efter tre dagars minisemester med en bästa vän. Hon säger mig att jag är älskad och duger som jag är. Det är det viktigaste vi kan säga varandra. Alla andra ord mellan vänner syftar just till detta. Du är älskad för den du är, precis som du är.