Vad har jag gjort idag?

Idag har jag varit lycklig och sann som människa. Jag har älskat och förundrats, jag har lyssnat och förstått, jag har berättat och varit uppriktig, jag har meddelat och varit ärlig, jag har slirat på sanningen och undanhållit fakta, jag har levt och låtit leva. Det är respekt för människan.

I relation till tillvaron

Jag är lycklig tillsammans med honom. Han får mig att förundras, att skratta, trivas med tillvaron. Jag blir lugn tillsammans med honom, han håller om mig, får mig att känna mig trygg, varm och omtyckt. När det glittrar till i hans ögon sänds det tingel genom hela mig. Han håller min hand på stan, stödjer mig när jag halkar och drar mig intill sig och håller mig kvar. Förtjänar jag verkligen honom?

Avsky

Jag avskyr den makt du håller över mig, och hur mina känslor följer dig som en vindflöjel. Jag avskyr hur lätt jag faller för dig, om och om igen, och att du inte bryr dig. Jag avskyr att du kan få mig att må hur underbart som helst och sen släppa min själ i fritt fall. Men mest av allt avskyr jag att det enda uttryck jag kan använda om dig är att jag älskar dig mer än allt annat.

De människor vi ska bli

Har just lyssnat på Elizabeth Gilbert ge en föreläsning om kreativitet och skapande:

http://www.ted.com/talks/elizabeth_gilbert_on_genius.html

Att den här typen av människor finns i världen ger mig hopp och tro på tillvaron och jag känner kärlek till varandet. I sådana människor bor nyckeln till livets hemlighet och att ta del av deras insikter och tankar tar oss ett steg närmare de människor vi ska bli.

Vännen min

Ett lugn i min själ och jag ser dig liksom utifrån. Din rädsla är inte min, din oro är din att bära. Jag kan bara leva mitt liv bredvid ditt och ibland lägga min hud mot din, mer kan ingen av oss göra. Min rädsla att inte duga jämte dig är borta, jag har sett dina demoner skugga din blick. En dag hoppas jag kunna se dig och känna empati, just nu känner jag bara frihet.

Jag=galen?

Jag sitter där och pratar, pratar, pratar. Hör mig själv säga samma sak som jag sagt förut så många gånger; Att det känns så tungt att min tillvaro inte förändras, att det inte blir bättre. Att jag är trött; nej utled; nej förtvivlad på det.

Men är jag verkligen det? När jag fortsätter med beteenden trots att jag säger att jag inte vill ha med dem att göra. När jag fortsätter göra samma misstag, slinta på samma ställe, gång efter annan. Det sägs någonstans att det första tecken på galenskap är att upprepa samma sak om och om igen men förvänta sig nya resultat. Vad säger det om mig?

Ett illaluktande rädslehål som växer, jag vill inte låtsas om

Ett bråddjupt skräckhål växer i min mage. Jag ser det i utkanten av ögonvrån men är livrädd för gå fram och titta på det på riktigt. Det pulserar ut svart illaluktande rädsla i mig. När det blir för läskigt tar jag fram stora lövblåsen och blåser bort allt svart. Låtsas att det är bra för en stund. Allt för snart sticker dock den fräna doften i näsan igen. Jag vänder bort huvudet, vill inte låtsas om, ignorerar. Men ser det ändå i ögonvrån. Rädlsan viskar; Håller det på att ta slut mellan oss?