Hur kommer det då inte bli då

Jag saknar redan med ett sug i maggropen och du har bara varit borta en kväll och kommer snart hit, snart snart kanske bara om några minuter men jag saknar saknar och snart åker du och jag blir ensam kvar fast ändå inte för vi är fortfarande, visst är vi, även om du är på andra sidan jorden många timmar bort och jag är kvar och går runt i snöslasket och får ångest och längtar och längtar och längtar och jag vill ringa dig nu och säga att jag längtar efter dig men känner mig fånig och lite överdriven som längtar så fast du bara varit borta några timmar och snart kommer hit och om jag längtar så här mycket nu hur kommer det då inte att bli sen när du är borta så länge så länge. Hur kommer det då inte bli då.

Håller du mig?

Är du? Jag vill så mycket. Du håller mig utan att jag håller dig tillbaka.
Är du? Vågar jag lita till dig? Kan jag få tro att du stannar kvar?

Kan jag lita på att du står kvar där, när du fått se allt det som är jag?
Kan jag öppna upp utan att du inser ditt misstag?
Kan jag andas med dig och gråta och skratta åt just ingenting.
Kan jag bara få vara med dig, du håller mig utan att jag håller dig tillbaka.

Almost

I almost called you last night, and you almost picked up. I almost cried in your ear, almost telling you how much I love you. You almost told me you loved me back and our souls almost reach out to each other. Instead I took a walk, out in the night and cried silent tears that you know nothing about. Almost.

Inte ens du.

Där förut fanns ett bråddjupt, flämtande värkande hål är nu du. Du gick in i mig med en fin, tunn ballong. En strimma av plast förde du in för att alldeles för hastigt blåsa upp, den vidgades mycket snabbare än jag någonsin trott och plötsligt är det ursprungliga hålet, det som förut verkade så stort, plötsligt verkar det ha varit ganska litet mot det som nu spänns ut i mitt bröst. Du trängde in så djupt, det smärtar och jag vrider mig, tumlar runt i plågor, vänder på mig ständigt för att försöka söka lindring. Istället för att hela mig har mitt lidande bara spätts ut till nya kvantiteter.

När jag försöker utplåna gränsen mellan oss, sudda ut den där membrantunna kevlarväggen som ständigt påminner om vår outhärdliga ensamhet blir den först mjukt av vår kroppsvärme, den mjukas upp och lurar mig nästan att tro att den ska ge vika. Men istället stärks legeringen av trycket och det blir ännu tydligare än nyss att ingenting kan bryta den. Ingenting, inte ens du.

Snälla.

Kan jag få sluta tänka, om så bara för en sekund. Sluta analysera dig, och mig och oss. Sluta älta, stöta, blöta, vrida och vända.

Kan jag få sluta känna, om så bara för ett ögonblick. Sluta längta efter dina smekningar, sluta röra vid din hud, sluta trängta närhet. Sluta vilja, önska, hoppas, tvivla och förtvivla.

Kan jag bara få vara, om så endast i just detta nu. Andas in och hålla andan, känna hjärtats pulsslag i oss. Glömma då och sen och var är vi på väg. Bara vara. Snälla.

Du är ivägen

Med nästippen i din halsgrop finns inget som kan göra ont. Jag andas och drar in men så fort jag lyfter upp mitt ansikte rusar världen emot mig. Jag vill bara blunda och stänga ute men tillvaron och vi själva tränger sig på och in. Du i mig men samtidigt inte längre så nära som när jag låg där med min nästipp invid din hals. Din doft kan fylla mina näsborrar men du kan aldrig fylla hålet i mig, du hamnar hela tiden ivägen.

Vad har jag gjort idag?

Idag har jag varit lycklig och sann som människa. Jag har älskat och förundrats, jag har lyssnat och förstått, jag har berättat och varit uppriktig, jag har meddelat och varit ärlig, jag har slirat på sanningen och undanhållit fakta, jag har levt och låtit leva. Det är respekt för människan.