Inte ens du.

Där förut fanns ett bråddjupt, flämtande värkande hål är nu du. Du gick in i mig med en fin, tunn ballong. En strimma av plast förde du in för att alldeles för hastigt blåsa upp, den vidgades mycket snabbare än jag någonsin trott och plötsligt är det ursprungliga hålet, det som förut verkade så stort, plötsligt verkar det ha varit ganska litet mot det som nu spänns ut i mitt bröst. Du trängde in så djupt, det smärtar och jag vrider mig, tumlar runt i plågor, vänder på mig ständigt för att försöka söka lindring. Istället för att hela mig har mitt lidande bara spätts ut till nya kvantiteter.

När jag försöker utplåna gränsen mellan oss, sudda ut den där membrantunna kevlarväggen som ständigt påminner om vår outhärdliga ensamhet blir den först mjukt av vår kroppsvärme, den mjukas upp och lurar mig nästan att tro att den ska ge vika. Men istället stärks legeringen av trycket och det blir ännu tydligare än nyss att ingenting kan bryta den. Ingenting, inte ens du.