Inte ens du.

Där förut fanns ett bråddjupt, flämtande värkande hål är nu du. Du gick in i mig med en fin, tunn ballong. En strimma av plast förde du in för att alldeles för hastigt blåsa upp, den vidgades mycket snabbare än jag någonsin trott och plötsligt är det ursprungliga hålet, det som förut verkade så stort, plötsligt verkar det ha varit ganska litet mot det som nu spänns ut i mitt bröst. Du trängde in så djupt, det smärtar och jag vrider mig, tumlar runt i plågor, vänder på mig ständigt för att försöka söka lindring. Istället för att hela mig har mitt lidande bara spätts ut till nya kvantiteter.

När jag försöker utplåna gränsen mellan oss, sudda ut den där membrantunna kevlarväggen som ständigt påminner om vår outhärdliga ensamhet blir den först mjukt av vår kroppsvärme, den mjukas upp och lurar mig nästan att tro att den ska ge vika. Men istället stärks legeringen av trycket och det blir ännu tydligare än nyss att ingenting kan bryta den. Ingenting, inte ens du.

Snälla.

Kan jag få sluta tänka, om så bara för en sekund. Sluta analysera dig, och mig och oss. Sluta älta, stöta, blöta, vrida och vända.

Kan jag få sluta känna, om så bara för ett ögonblick. Sluta längta efter dina smekningar, sluta röra vid din hud, sluta trängta närhet. Sluta vilja, önska, hoppas, tvivla och förtvivla.

Kan jag bara få vara, om så endast i just detta nu. Andas in och hålla andan, känna hjärtats pulsslag i oss. Glömma då och sen och var är vi på väg. Bara vara. Snälla.

Du är ivägen

Med nästippen i din halsgrop finns inget som kan göra ont. Jag andas och drar in men så fort jag lyfter upp mitt ansikte rusar världen emot mig. Jag vill bara blunda och stänga ute men tillvaron och vi själva tränger sig på och in. Du i mig men samtidigt inte längre så nära som när jag låg där med min nästipp invid din hals. Din doft kan fylla mina näsborrar men du kan aldrig fylla hålet i mig, du hamnar hela tiden ivägen.