Håller du mig?

Är du? Jag vill så mycket. Du håller mig utan att jag håller dig tillbaka.
Är du? Vågar jag lita till dig? Kan jag få tro att du stannar kvar?

Kan jag lita på att du står kvar där, när du fått se allt det som är jag?
Kan jag öppna upp utan att du inser ditt misstag?
Kan jag andas med dig och gråta och skratta åt just ingenting.
Kan jag bara få vara med dig, du håller mig utan att jag håller dig tillbaka.

Almost

I almost called you last night, and you almost picked up. I almost cried in your ear, almost telling you how much I love you. You almost told me you loved me back and our souls almost reach out to each other. Instead I took a walk, out in the night and cried silent tears that you know nothing about. Almost.

Inte ens du.

Där förut fanns ett bråddjupt, flämtande värkande hål är nu du. Du gick in i mig med en fin, tunn ballong. En strimma av plast förde du in för att alldeles för hastigt blåsa upp, den vidgades mycket snabbare än jag någonsin trott och plötsligt är det ursprungliga hålet, det som förut verkade så stort, plötsligt verkar det ha varit ganska litet mot det som nu spänns ut i mitt bröst. Du trängde in så djupt, det smärtar och jag vrider mig, tumlar runt i plågor, vänder på mig ständigt för att försöka söka lindring. Istället för att hela mig har mitt lidande bara spätts ut till nya kvantiteter.

När jag försöker utplåna gränsen mellan oss, sudda ut den där membrantunna kevlarväggen som ständigt påminner om vår outhärdliga ensamhet blir den först mjukt av vår kroppsvärme, den mjukas upp och lurar mig nästan att tro att den ska ge vika. Men istället stärks legeringen av trycket och det blir ännu tydligare än nyss att ingenting kan bryta den. Ingenting, inte ens du.

Snälla.

Kan jag få sluta tänka, om så bara för en sekund. Sluta analysera dig, och mig och oss. Sluta älta, stöta, blöta, vrida och vända.

Kan jag få sluta känna, om så bara för ett ögonblick. Sluta längta efter dina smekningar, sluta röra vid din hud, sluta trängta närhet. Sluta vilja, önska, hoppas, tvivla och förtvivla.

Kan jag bara få vara, om så endast i just detta nu. Andas in och hålla andan, känna hjärtats pulsslag i oss. Glömma då och sen och var är vi på väg. Bara vara. Snälla.

Du är ivägen

Med nästippen i din halsgrop finns inget som kan göra ont. Jag andas och drar in men så fort jag lyfter upp mitt ansikte rusar världen emot mig. Jag vill bara blunda och stänga ute men tillvaron och vi själva tränger sig på och in. Du i mig men samtidigt inte längre så nära som när jag låg där med min nästipp invid din hals. Din doft kan fylla mina näsborrar men du kan aldrig fylla hålet i mig, du hamnar hela tiden ivägen.

Vad har jag gjort idag?

Idag har jag varit lycklig och sann som människa. Jag har älskat och förundrats, jag har lyssnat och förstått, jag har berättat och varit uppriktig, jag har meddelat och varit ärlig, jag har slirat på sanningen och undanhållit fakta, jag har levt och låtit leva. Det är respekt för människan.

I relation till tillvaron

Jag är lycklig tillsammans med honom. Han får mig att förundras, att skratta, trivas med tillvaron. Jag blir lugn tillsammans med honom, han håller om mig, får mig att känna mig trygg, varm och omtyckt. När det glittrar till i hans ögon sänds det tingel genom hela mig. Han håller min hand på stan, stödjer mig när jag halkar och drar mig intill sig och håller mig kvar. Förtjänar jag verkligen honom?

Avsky

Jag avskyr den makt du håller över mig, och hur mina känslor följer dig som en vindflöjel. Jag avskyr hur lätt jag faller för dig, om och om igen, och att du inte bryr dig. Jag avskyr att du kan få mig att må hur underbart som helst och sen släppa min själ i fritt fall. Men mest av allt avskyr jag att det enda uttryck jag kan använda om dig är att jag älskar dig mer än allt annat.

De människor vi ska bli

Har just lyssnat på Elizabeth Gilbert ge en föreläsning om kreativitet och skapande:

http://www.ted.com/talks/elizabeth_gilbert_on_genius.html

Att den här typen av människor finns i världen ger mig hopp och tro på tillvaron och jag känner kärlek till varandet. I sådana människor bor nyckeln till livets hemlighet och att ta del av deras insikter och tankar tar oss ett steg närmare de människor vi ska bli.

Vännen min

Ett lugn i min själ och jag ser dig liksom utifrån. Din rädsla är inte min, din oro är din att bära. Jag kan bara leva mitt liv bredvid ditt och ibland lägga min hud mot din, mer kan ingen av oss göra. Min rädsla att inte duga jämte dig är borta, jag har sett dina demoner skugga din blick. En dag hoppas jag kunna se dig och känna empati, just nu känner jag bara frihet.

Jag=galen?

Jag sitter där och pratar, pratar, pratar. Hör mig själv säga samma sak som jag sagt förut så många gånger; Att det känns så tungt att min tillvaro inte förändras, att det inte blir bättre. Att jag är trött; nej utled; nej förtvivlad på det.

Men är jag verkligen det? När jag fortsätter med beteenden trots att jag säger att jag inte vill ha med dem att göra. När jag fortsätter göra samma misstag, slinta på samma ställe, gång efter annan. Det sägs någonstans att det första tecken på galenskap är att upprepa samma sak om och om igen men förvänta sig nya resultat. Vad säger det om mig?