Hur kommer det då inte bli då

Jag saknar redan med ett sug i maggropen och du har bara varit borta en kväll och kommer snart hit, snart snart kanske bara om några minuter men jag saknar saknar och snart åker du och jag blir ensam kvar fast ändå inte för vi är fortfarande, visst är vi, även om du är på andra sidan jorden många timmar bort och jag är kvar och går runt i snöslasket och får ångest och längtar och längtar och längtar och jag vill ringa dig nu och säga att jag längtar efter dig men känner mig fånig och lite överdriven som längtar så fast du bara varit borta några timmar och snart kommer hit och om jag längtar så här mycket nu hur kommer det då inte att bli sen när du är borta så länge så länge. Hur kommer det då inte bli då.

Håller du mig?

Är du? Jag vill så mycket. Du håller mig utan att jag håller dig tillbaka.
Är du? Vågar jag lita till dig? Kan jag få tro att du stannar kvar?

Kan jag lita på att du står kvar där, när du fått se allt det som är jag?
Kan jag öppna upp utan att du inser ditt misstag?
Kan jag andas med dig och gråta och skratta åt just ingenting.
Kan jag bara få vara med dig, du håller mig utan att jag håller dig tillbaka.

Almost

I almost called you last night, and you almost picked up. I almost cried in your ear, almost telling you how much I love you. You almost told me you loved me back and our souls almost reach out to each other. Instead I took a walk, out in the night and cried silent tears that you know nothing about. Almost.

Inte ens du.

Där förut fanns ett bråddjupt, flämtande värkande hål är nu du. Du gick in i mig med en fin, tunn ballong. En strimma av plast förde du in för att alldeles för hastigt blåsa upp, den vidgades mycket snabbare än jag någonsin trott och plötsligt är det ursprungliga hålet, det som förut verkade så stort, plötsligt verkar det ha varit ganska litet mot det som nu spänns ut i mitt bröst. Du trängde in så djupt, det smärtar och jag vrider mig, tumlar runt i plågor, vänder på mig ständigt för att försöka söka lindring. Istället för att hela mig har mitt lidande bara spätts ut till nya kvantiteter.

När jag försöker utplåna gränsen mellan oss, sudda ut den där membrantunna kevlarväggen som ständigt påminner om vår outhärdliga ensamhet blir den först mjukt av vår kroppsvärme, den mjukas upp och lurar mig nästan att tro att den ska ge vika. Men istället stärks legeringen av trycket och det blir ännu tydligare än nyss att ingenting kan bryta den. Ingenting, inte ens du.

Snälla.

Kan jag få sluta tänka, om så bara för en sekund. Sluta analysera dig, och mig och oss. Sluta älta, stöta, blöta, vrida och vända.

Kan jag få sluta känna, om så bara för ett ögonblick. Sluta längta efter dina smekningar, sluta röra vid din hud, sluta trängta närhet. Sluta vilja, önska, hoppas, tvivla och förtvivla.

Kan jag bara få vara, om så endast i just detta nu. Andas in och hålla andan, känna hjärtats pulsslag i oss. Glömma då och sen och var är vi på väg. Bara vara. Snälla.

Du är ivägen

Med nästippen i din halsgrop finns inget som kan göra ont. Jag andas och drar in men så fort jag lyfter upp mitt ansikte rusar världen emot mig. Jag vill bara blunda och stänga ute men tillvaron och vi själva tränger sig på och in. Du i mig men samtidigt inte längre så nära som när jag låg där med min nästipp invid din hals. Din doft kan fylla mina näsborrar men du kan aldrig fylla hålet i mig, du hamnar hela tiden ivägen.

Vad har jag gjort idag?

Idag har jag varit lycklig och sann som människa. Jag har älskat och förundrats, jag har lyssnat och förstått, jag har berättat och varit uppriktig, jag har meddelat och varit ärlig, jag har slirat på sanningen och undanhållit fakta, jag har levt och låtit leva. Det är respekt för människan.

I relation till tillvaron

Jag är lycklig tillsammans med honom. Han får mig att förundras, att skratta, trivas med tillvaron. Jag blir lugn tillsammans med honom, han håller om mig, får mig att känna mig trygg, varm och omtyckt. När det glittrar till i hans ögon sänds det tingel genom hela mig. Han håller min hand på stan, stödjer mig när jag halkar och drar mig intill sig och håller mig kvar. Förtjänar jag verkligen honom?

Avsky

Jag avskyr den makt du håller över mig, och hur mina känslor följer dig som en vindflöjel. Jag avskyr hur lätt jag faller för dig, om och om igen, och att du inte bryr dig. Jag avskyr att du kan få mig att må hur underbart som helst och sen släppa min själ i fritt fall. Men mest av allt avskyr jag att det enda uttryck jag kan använda om dig är att jag älskar dig mer än allt annat.

De människor vi ska bli

Har just lyssnat på Elizabeth Gilbert ge en föreläsning om kreativitet och skapande:

http://www.ted.com/talks/elizabeth_gilbert_on_genius.html

Att den här typen av människor finns i världen ger mig hopp och tro på tillvaron och jag känner kärlek till varandet. I sådana människor bor nyckeln till livets hemlighet och att ta del av deras insikter och tankar tar oss ett steg närmare de människor vi ska bli.

Vännen min

Ett lugn i min själ och jag ser dig liksom utifrån. Din rädsla är inte min, din oro är din att bära. Jag kan bara leva mitt liv bredvid ditt och ibland lägga min hud mot din, mer kan ingen av oss göra. Min rädsla att inte duga jämte dig är borta, jag har sett dina demoner skugga din blick. En dag hoppas jag kunna se dig och känna empati, just nu känner jag bara frihet.

Jag=galen?

Jag sitter där och pratar, pratar, pratar. Hör mig själv säga samma sak som jag sagt förut så många gånger; Att det känns så tungt att min tillvaro inte förändras, att det inte blir bättre. Att jag är trött; nej utled; nej förtvivlad på det.

Men är jag verkligen det? När jag fortsätter med beteenden trots att jag säger att jag inte vill ha med dem att göra. När jag fortsätter göra samma misstag, slinta på samma ställe, gång efter annan. Det sägs någonstans att det första tecken på galenskap är att upprepa samma sak om och om igen men förvänta sig nya resultat. Vad säger det om mig?

Ett illaluktande rädslehål som växer, jag vill inte låtsas om

Ett bråddjupt skräckhål växer i min mage. Jag ser det i utkanten av ögonvrån men är livrädd för gå fram och titta på det på riktigt. Det pulserar ut svart illaluktande rädsla i mig. När det blir för läskigt tar jag fram stora lövblåsen och blåser bort allt svart. Låtsas att det är bra för en stund. Allt för snart sticker dock den fräna doften i näsan igen. Jag vänder bort huvudet, vill inte låtsas om, ignorerar. Men ser det ändå i ögonvrån. Rädlsan viskar; Håller det på att ta slut mellan oss?

Byt ut ordet nätverka mot relationsskapande

Att nätverka kanske inte ska behöva vara så svårt ändå. Om fokus ligger på att skapa äkta och nära relationer med människor jag tycker om känns det helt plötsligt bättre. Ett sprudlande möte med vän idag gav energi till nya möten. Tack för det!

Inte längre starka tillsammans?

En nära vän har börjat dra energi istället för att ge. Det bara snurrar i huvudet när jag tänker på det. Jag förstår inte vad som händer eller när det började. Framför allt fyller det mig med förtvivlan för jag vet inte om det finns något slut. Vi som varit så starka tillsammans. Från första stund när vi lärde känna varandra har vi varit otroligt tajta. Nu känns det mest som att hon klankar ner på mig när vi ses; jag duger inte som jag är och är inte tillräcklig som person. Det gör ont i hjärtat.

Att nätverka - en kittlande sysselsättning

Att nätverka effektivt, det är få personer förunnat att kunna på instinkt. Ofta kräver det träning, mycket träning. Personliga relationer som vi alla vet kräver dessutom ett utbyte av något. Jag har ännu inte så mycket att byta med i nätverkssammanhang. Samtidigt lär jag mig så mycket och får så mycket inspiration när jag träffar riktigt duktiga och kompetenta människor. Kanske räcker det för nu att nätverka på den nivån. Jag måste inte ha allt nu, även om det är lockande... 

Det viktigaste vi kan säga varandra

Lugn i själen efter tre dagars minisemester med en bästa vän. Hon säger mig att jag är älskad och duger som jag är. Det är det viktigaste vi kan säga varandra. Alla andra ord mellan vänner syftar just till detta. Du är älskad för den du är, precis som du är. 

En ny sång som mitt hjärta sjunger

Mitt hjärta har börjat klappa små försiktiga slag igen. Det glädjer mig. Det skrämmer mig. Det var så länge sen hjärtat inte bara gick på repeat. Om och om igen med samma sång. Nu är det en ny sång som försiktigt spelas och jag vill bara få sjunga med högt, högt så att alla hör men jag vågar inte. Inte riktigt än. 

När tillvaron pekar med hela handen

Ibland bara pekar tillvaron med hela handen åt ett bestämt håll. 

Idag har tecken efter tecken uppenbarat sig som säger att jag är inne på ett spår som jag ska följa. Jag har under en tid fått och fortsätter att få känslomässiga bevis på att det är rätt. Kanske är det så det är att hitta sitt kall i livet? Nu gäller det bara att ha modet att vandra vägen dit den leder mig.

Medmänniskor

Morgonen ägnade åt att läsa gamla mail.  Lite sorgligt men samtidigt upplyftande. Jag fick minnas människor som betytt mycket men som inte längre finns kvar i mitt liv av olika anledningar men också lyftas av de fantastiska ord som har skickats till mig. Medmänniskor är allt, utan mina människor är jag ingenting.